Så det kan bli. Det har gått några veckor nu och jag mår bra. Annat var det efter innebandyn för ett tag sedan. På onsdagar kör vi innebandy i källaren på Correnhuset. Och jag blev ovanligt trött just denna gång. Jag är oerhört otränad men jag ville mer än vad jag hade förstånd till.
Efteråt, när jag gick ut såg jag suddigt. När jag kom hem blev jag mer och mer yr, jag hade fruktansvärd huvudvärk. Jag pressade båda händerna så hårt jag kunde mot pannan. Sedan tappade jag minnet och kom inte ihåg vad mina barn hette. Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant.
Till det ska sägas att jag är knappt aldrig sjuk. Och i min ungdom när jag idrottade var jag en sådan som aldrig var skadad.
Hur som helst så blev det ambulans till akuten. Ett ben domnade bort, en arm och delar av ansiktet. Men efter en tuff natt med smärtstillande mådde jag bättre och kunde så sakteliga traska hemåt.
Ingen vet vad det berodde på men tack. TACK ni på akuten och ambulanspersonal. Vilka människor. Helt fantastiskt skickliga och ni sa precis rätt saker och gjorde så att jag, i allt elände, mådde så bra det gick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar